Hackad webbsida spred ransomware för Mac

Hackad webbsida spred ransomware för Mac

Transmission är en rätt känd Torrent-klient för Windows, Mac och Linux, och vanlig bland de som irriterat sig över den reklam och de extraprogram som installerats samtidigt som μTorrent.

För ett par dagar sedan byttes Mac-installationen på den officiella hemsidan ut mot en version som installerade ransomware. Alltså skadlig kod som krypterar alla användarens filer, och begär pengar för att avkryptera dem.

Palo Alto var de första som rapporterade om det, och även MacWorld släppte nyss en nyhet om det. Båda påstår dock att det var första fungerande skadliga koden för Mac OS X som krypterar användarnas filer, vilket tyvärr är felaktigt.

Vi har sett ett par versioner av liknande skadlig kod för Mac tidigare, och det började med ofärdiga och inte helt fungerande program för ett par år sedan. Efter det har det dock kommit fullt fungerande, och i höstas började vi se fler och fler som verkligen drabbats och fått sina filer krypterade på sin Mac av skadlig kod, ett obehagligt fenomen som varit vanligt i Windows-världen rätt länge.

Versionen som drabbades var Transmission 2.90, som modifierades så att den tre dagar efter installationen började kryptera användarnas filer. Transmission har nu släppt version 2.92 där den skadliga koden är borttagen, och den försöker även aktivt att radera trojanen om den inte hunnit kryptera allting.

Installationsfilen som byttes ut av hackarna var signerad, vilket gjorde att OS X inbyggda skydd inte stoppade den.

Som alltid är det viktigt att se till att man installerar säkerhetsprogram, och har säkerhetskopior på alla viktiga filer.

Det är tyvärr varken första eller sista gången som Mac-användare drabbas av liknande saker. Det finns naturligtvis ingen teknisk skillnad som gör OS X osårbar mot skadlig kod.

Id-kapning ska ÄNTLIGEN bli olagligt

Id-kapning ska ÄNTLIGEN bli olagligt

Från och med i sommar ska det bli straffbart med ID-kapning i Sverige. Att till exempel köpa varor eller lägga upp information på Internet i någon annans namn blir enligt förslaget straffbart med upp till två års fängelse från och med den 1 juli. Brottsrubriceringen kommer att kallas ”olovlig identitetsanvändning”. 

Man kan självklart ifrågasätta hur det har kunnat vara lagligt hittills, men man får kanske vara glad att lagstiftningen inte halkar ännu längre efter verkligheten än den gör. Den digitala utvecklingen går fort, men ett lagförslag som detta hade jag hoppats få se tidigare.

”Men vi går något längre än vad utredningen sa, för om man gör på det här sättet, alltså kapar identiteten på nätet och gör det upprepade gånger mot samma person, så kommer man också kunna dömas för olaga förföljelse. Det fanns inte med i utredningen från början och gör att vi får en ännu starkare kriminalisering” säger Morgan Johansson till SR Ekot.

Tolkar jag Morgan Johansson rätt så kommer faktiskt så kallade facerapes att kunna bli olagliga i sommar. Straffbart med upp till två års fängelse. Så akta er.

 

alltidonline

Dödar nätfisket vårt förtroende för kommunikation?

Dödar nätfisket vårt förtroende för kommunikation?

Det är bara att erkänna: Nätfiskeförsöken blir knappast sämre. Eller färre. 

Av den totala mängden är det mycket vi aldrig får se, eftersom de vassaste försöken inte är massutskick med e-post, utan riktar sig mot specifika mål. Det som syns i media är nätfiskeförsök som skickas ut hyggligt brett, ofta via e-post, och ofta i storföretags och myndigheters namn. Media rapporterar om dem, våra kunder och partners berättar om sina fall och jag själv utsätts då och då precis som alla andra. Ibland är det ganska skrattretande, ibland riktigt trovärdigt.

Nätfiske är ett brott med flera offer. Nummer ett är förstås den som utsätts för phishingförsöket och eventuellt faller för det, men det företag eller den myndighet som används som bete är också ett offer. Hårdraget kan man dessutom säga att den allmänna tilltron till digital kommunikation skadas och därmed indirekt tilliten mellan människor och andra aktörer i samhället.

En viktig fråga är om fortsatta spamfloder blir spiken i kistan för både sms och e-post. Varför skulle det bli så? E-posten har ju inte dött än, trots att så många har förutspått det tidigare? Argumenten för skulle vara att majoriteten av nätfiskeförsöken sker via e-post och SMS, kanaler som både har funnits länge och som har det gemensamt att de inte kräver någon form av ”godkännande” av avsändaren från mottagarens sida. Allt som krävs är ett telefonnummer eller en e-postadress för att kunna nå mottagaren, vilket förstås också är en av de stora fördelarna.

Nätfiske.

Nätfiske.

Ett mejl eller ett sms ger dessutom väldigt lite enkelt verifierbar information om avsändaren, den går att manipulera väldigt enkelt. Som lekman kan du helt enkelt inte vara säker på vem som har skickat ett mejl eller sms, så enkelt är det. Skillnaden mot till exempel Facebook eller andra så kallade sociala medier är att du där oftast har möjlighet att se mer av avsändaren. Du kan bilda dig en uppfattning om avsändaren är trovärdig både utifrån den information som finns och utifrån den information som saknas. 

Jag vet självklart att både e-post och våra telefonnummer blir kvar under överskådlig framtid. Vi använder e-postkontot som hubb för det mesta av vårt digitala liv och vår mejladress för att registrera de flesta tjänster vi är med i, även om främst Facebook tar delar av den kakan. Vi får stå ut med riskerna som e-post medför.

En följdfråga: Vad sker när gängen bakom detta fortsätter att utvecklas? Man kan absolut tänka sig att förtroendet för företagens eller organisationernas kommunikation sjunker, men det är en stor fråga som är svår att svara på. Den som har ett Netflixabonnemang och får spammeddelanden som ser ut att komma från Netflix påverkas på något sätt, men det är svårt att säga så mycket om hur. Kanske blir resultatet bara ökad vaksamhet? Kanske åker all deras kommunikation direkt i papperskorgen?

 

Slutligen: Kan man skydda sig mot spam och nätfiskeförsök i e-posten? Absolut, både med kunskap och med mjukvara. 

Källkritik är nummer ett:

  1. Är orsaken till att du får meddelandet trovärdig?
  2. Är det en ny och oväntad kanal?
  3. Är budskapet trovärdigt?
  4. Är språket korrekt?
  5. Är e-postadressen korrekt (det behöver visserligen inte betyda att allt stämmer)?
  6. Om du luras till en webbsida, verkar webbadressen korrekt?
  7. Blir du ombedd att ange personlig information, är det information de verkligen ska ha?

Missar du att se något av detta och råkar hugga på kroken är säkerhetsprogramet bastion nummer två. Ett program som ESET Smart Security innehåller flera skyddslager som stoppar attacker, läs mer och testa gratis här. 

  1. Spamskyddet stoppar den e-post som systemet definierar som spam. Du behöver inte ens konfronteras med skadliga mejl.
  2. Nätfiskeskyddet kontrollerar webbsidor du besöker mot en databas som ständigt uppdateras med nya webbplatser som sprider skadlig kod eller används för nätfiske.
  3. Antivirus, antispionprogram, Exploit blocker, botnätsskydd och en avancerad minnesskanner och andra system stoppar attacker och skadlig kod som av någon orsak tar sig förbi övriga system.

 

Trygghet_ESS

 

 

 

 

Glöm inte att lyssna på teknikern

Glöm inte att lyssna på teknikern

En berättelse som ganska ofta upprepar sig är den nedan. Den har en tydlig sensmoral om att beslut ofta mår bra att fattas nära dem som påverkas av dem.

Det brukar gå till ungefär så här. Kommun X behöver förnya/upphandla antivirus- och säkerhetsprogram till 15 000 datorer. Man börjar se sig om på marknaden eller kontaktar sin gamla leverantör, vad och hur beror på omständigheter och tillfälle. Teknikerna och administratörerna vet vilka behov som finns och vad som har funkat hittills. Saker börjar så småningom falla på plats och det är dags för ett beslut.

Då dyker det upp en politiker eller en hög chef, långt bort från det dagliga arbetet. Denne ser en fantastisk möjlighet att spara in pengar. Betala för antivirusprogram? Är ni galna? Det finns ju alternativ som är helt gratis?

giphy

Baksätesförare. Ganska ofta beter sig beslutsfattare precis på det sättet. Bild: Giphy

Gratis känns ofta som ett bra alternativ när man står där med plånboken öppen och ska betala, men när produkten inte står pall när det blåser har man ingen att prata med. Det slutar nästan alltid med att kostnaderna blir ännu högre än om man hade gjort rätt från början.

Det som har hänt många gånger är att det faktiskt uppstår problem. När någon tekniker tittar på systemen hittar de stora mängder av den skadliga kod som i regel kan tränga igenom de kostnadsfria skydden, till exempel dem från Microsoft.

Resultaten blir där och då kostnader för att rensa systemen. Dessutom kostar det att system måste ligga nere. Utöver det tillkommer all oro för vad som eventuellt kan ha skett på nätverken medan de var infekterade. Har någon kommit åt databaser, kommunikation, ekonomisystem? Det är inte helt lätt att veta i stora system och gäller det offentlig verksamhet är det verkligen inte bra.

Som en sista förnedring så kommer ju kommunen, organisationen eller företaget till slut att få ta kostnaden för att skydda 15 000 enheter med ett virusskydd som faktiskt håller vad det lovar.

Det här är ett exempel av många, vi ser dem onödigt ofta. I jakt på kostnader blir de tekniker som både har bäst kunskap om vilket skydd som behövs och om vilka system som är bäst för just deras organisation ur till exempel administrativ synvinkel förbigångna. Vad som krävs är bättre upphandlingar och att man låter dem som jobbar i verksamheten komma till tals. Dessutom bör man om och om igen mumla ”snålheten bedrar visheten” som ett mantra när man köper in säkerhetslösningar.

Kontakta gärna vårt team om du vill veta vad vi på ESET gör annorlunda, vi vinner priser för både hög detektion och låg frekvens av falsklarm. Dessutom är vi kända världen över för att våra program kräver minimalt av hårdvarans resurser så att datorkraften kan gå till annat. En fjärde fördel är nanouppdateringar, som innebär att nätverket hålls öppet och att dataåtgången blir minimal.

 

När rootas den första självkörande bilen?

När rootas den första självkörande bilen?

En intressant diskussion pågår just nu om självkörande bilar och etik. Frågan rör hur en självkörande bil ska prioritera i svåra situationer och svaret beror på vilket perspektiv man har: Befinner du dig i eller utanför bilen? Min fråga blir om inte den som äger en självkörande bil kommer att vilja manipulera den för sin egen vinnings skull.

Först lite bakgrund, hoppa över den om du vill:

“Vår strategi är att bilen aldrig ska hamna i en situation där den tvingas välja att fatta den typen av moraliska beslut”, sade Erik Coelingh på Volvo personvagnar till Ny Teknik om Volvos approach till problemet för ett par månader sedan. Tesla uttalade sig i samma artikel och verkar ha en lite annan vinkel.

Popular Science gick djupare in de filosofiska frågorna i artikeln Who will the driverless cars decide to kill? Frågan i just den artikeln handlar alltså om vem en bil ska välja att köra ihjäl när den hamnar i en situation där den faktiskt måste välja.

En annan fråga handlar om vem som har ansvaret om en självkörande bil orsakar en olycka. Det har vi, har Volvo sagt till Popular Science.

Något djupare i frågorna gräver MIT Technology Review, läs om du har tid, det är intressant.

Om man funderar ett tag så inser man massor av svåra frågor om etik och moral att ta ställning till, samtidigt som det redan finns företag som pratar vitt och brett om sina tekniker. Man önskar att det var så enkelt som Asimovs robotiklagar, men nu när det är dags att skicka ut helt automatiska dödsmaskiner på vägarna känns de faktiskt lite förenklade.

Men vad är själva frågan?

Den korta versionen: Självkörande bilar kan komma att behöva fatta beslut om liv och död som måste baseras på moraliska principer. Det finns många tänkbara scenarier, men det viktigaste lär vara detta: Om bilen måste välja att köra ihjäl en person på trottoaren eller offra föraren, vad väljer den? Man kan anta att föraren är av en åsikt och personen på gatan av en annan. Här finns inga enkla svar, men som samhälle lär vi behöva ta ställning ganska snart.

Sen får vi inte glömma den här följdfrågan: Hur många dagar tar det efter att den första fullt autonoma självkörande bilen kommer ut på marknaden innan någon rootar den? Och när det har hänt, hur lång tid tar det innan man kan ladda ner firmware som låter dig ändra bilens beteende så att du gagnas på bekostnad av andra trafikanter? Den bil som skulle offra dig i en olyckssituation agerar annorlunda och räddar ditt liv, men någon annan dör. Det här är ganska stora frågor. 

Det finns självklart otaliga andra möjligheter för den som vill hacka sin självkörande bil. Vill du köra fortare? Programmera den att köra för fort och ställ in hur mycket för fort du vill köra och när. Eller programmera den att köra mer aggressivt. Kanske gillar du inte zebralagen eller vill köra mot rött när det inte finns bilar i närheten. Allt är möjligt.

För mig som passionerad programmerare är det tydligt att bilintresserade och datorintresserade människor har någonting gemensamt: Vi måste testa allt och använda sånt vi redan har för att skapa något nytt, coolare och bättre. Något annat jag har lärt mig under åren är att om något är möjligt att göra, så kommer det att göras. Ta det axiomet och lägg till de etiska frågorna ovan så har du en helt ny uppsättning utmaningar. För om en självkörande bil gör något som någon kunnig och nyfiken människa, eller marknaden, inte gillar, så kommer en lösning på problemet snart att dyka upp.

 

 

ESET_testa-gratis

 

Blir stora varumärken en maktfaktor i säkerhetsvärlden?

Blir stora varumärken en maktfaktor i säkerhetsvärlden?

Vad kan man ta med sig tillbaka från en säkerhetskonferens som Black Hat? Jag kom därifrån med en fråga som utkristalliserade sig först efter ett par månader: Kommer globala varumärken att bli en maktfaktor inom säkerhetsvärlden? 

För tredje året i rad besökte jag hacking- och säkerhetskonferensen Black Hat i Las Vegas för att delta i utbildningar och seminarier – och självklart nätverka. Intressant nog är uppslutningen från Sverige stor varje år, för två år sen var vi svenska säkerhetsintresserade näst största besökargrupp efter amerikanerna.

Eftersom det var tredje året på raken funderade jag lite på om det gick att se någon trend i ämnen, vad sker med branschen? Finns det någon röd tråd bland seminarier och problemställningar? Tyvärr blev det första svaret nej – inget tydligt.

Men när jag ganska nyligen berättade för en kollega om alla miljoner dollar som plöjs ner av olika företag i fester, hyrda jättevillor, flashiga lokaler med öppen bar och go-godansare, så slog det mig att jag faktiskt hade upplevt något helt nytt i år: Jag var på fest hos Nike.

Jag har pratat med flera branschkollegor och alla hade ett undrande ögonbryn höjt. Nike hade helt enkelt stora rekryteringskroken ute bland världens främsta och mest engagerade säkerhetsexperter och lade mycket pengar på det. Varför? Man kan tänka sig en förklaring som om den stämmer pekar på en intressant utveckling.

Idag är varumärken något extremt viktigt, det vet vi alla. Nike säljer oerhört mycket på sitt varumärke. Att etablera, bygga och förvalta sitt varumärke är grundläggande. Något annat grundläggande i marknadsföring är engagemang från och interaktion med kunder och användare.

Ofta är det hela grunden för att lyckas i konkurrensen, och det är antagligen ännu mer sant när det gäller kläder och skor. Företagen arbetar oerhört hårt och noggrant för att bygga upp en image och engagera användarna, eftersom deras image hjälper användare till att skapa sin egen image.

Och när det gäller engagemanget – Nike har ju lanserat en egen plattform för löpare, Nike+, där man till och med kan koppla upp skorna. Detta innebär ju ett stort förtroendekontrakt med användarna och är för dem ett bra sätt att behålla kontakten med kunden efter köpet i butiken.

Relationen mellan sport och säkerhet är såklart inte frågan, utan relationen mellan sportkläder och sportande människor.

Idag är varumärken är under ständig attack. De flesta vet antagligen inte om hur vanligt det har blivit med olika typer av attacker mot företag, organisationer, partier och personer. Till exempel DDOS-attacker har blivit vardagsmat, man kan enkelt och billigt genomföra attacker mot varumärkens webbsidor och rent av försöka kräva en lösensumma för att sluta.

En ännu viktigare aspekt är att alla verksamheter har någon form av användar- eller kundregister och att de databaserna läcker eller stjäls är sådant som inte får hända, men som händer titt som tätt. (Du kan fråga ”otrohetssajten” Ashley Madison vad deras användare anser om varumärket efter att användarregistret läckte.)

Lärdomen från Black Hat 2015 blir att nya aktörer börjar ta de frågorna om IT-säkerhet på allvar, alltså att aktörer som tidigare bara köpte en tjänst börjar engagera sig. Att sköta säkerhetsfrågorna väl och att ta dem på allvar är en hygienfaktor för företag som lever på varumärke och förtroendekapital, eftersom varumärket och fanbasen är motorn som driver affären. Det blir så mycket tydligare för varje incident.

Rubbas förtroendet tar det en evighet att reparera skadan. Framtiden handlar alltså om att de företag lyckas bäst med sina preventiva säkerhetsåtgärder har bättre chanser på marknaden än de företag som gör ett sämre jobb.

Inget vatten på flyget – men bomber är okej

Jag flög till och från USA för ett par veckor sedan och såg som vanligt soptunnorna i säkerhetskontrollen fyllas av flaskor med vatten, schampoo, felpackad tax free-sprit och hudkräm. Precis som det har varit sen ungefär den 11 september 2001.

Samtidigt har så gott som alla flygresenärer med sig en eller flera sådana här BOMBER:

 

Man skulle kunna kalla det motsägelsefullt. Varför skulle jag lägga timmar av efterforskning på att bygga nån sorts flytande kompositbomb eller bygga in TNT i klacken när jag kan göra hål i mitt mobilbatteri och bränna hål i flygplansskrovet?

Affärerna skulle gå avsevärt sämre för flygbolagen om resenärerna tvingades lämna ifrån sig surfplattor, telefoner och laptops när de gick ombord. Dessutom vore alla investeringar i Wifi på flyget förgäves. Vi lär alltså få fortsätta ha med oss bärbar elektronik på flyget, och det är uppenbarligen inga problem att ha med sig flera extrabatterier heller.

Samtidigt bevisar detta något som så många har påpekat när det gäller flygsäkerheten: Det handlar om en övervägning som flygbolag och myndigheter gör och mycket av säkerhetsarbetet på flygen är ett spel för gallerierna. Terrorister känner förstås också till att de inte kan smuggla ombord flytande bomber i flaskor och att skjutvapen i alla fall i vissa fall upptäcks i kontrollerna – ville de begå ett attentat skulle de hitta på nåt kreativt. Dagens säkerhetsrutiner betyder i värsta fall ganska lite för flygsäkerheten och man kan bara hoppas att de vet vad de håller på med.

När man ser klippet ovan förstår man iallafall plötsligt varför det inte är tillåtet med vassa föremål på flyget. Den regeln kan vi ju behålla så länge man får ha med sig BOMBER på flyget.

Inför obligatoriska mognadstester för Internet of Things

Teknik är kul, det kan jag tänka mig att alla som läser detta håller med om. Vi har fått se otroligt många fascinerande och nästan otroliga koncept, produkter och tekniker växa fram på bara några tiotals år. Jag tror att vi är lyckligt lottade.

En sak har dock varit konstant under utvecklingen och är det under kanske alla tekniska utvecklingsstadier: Predikanterna. Varje gång vi står inför ett visst moment, ett nytt drag eller ny riktning, en ny ingrediens i the Special Sauce, så ser några talangfulla och påpassliga människor trenden, döper den klatschigt säger att detta är det nya svarta. Haka på eller gå under. Somligt visar sig faktiskt vara det nya svarta, somligt är just bara en utbytt ingrediens i the Special Sauce. Det finns lite att tänka på här.

Det första är att de här trenderna ofta är artificiellt indelade. Världen består av gråskalor, så när vi pratar om globalisering, datorisering, Big Data, BYOD eller något annat, så finns rader av exempel där utvecklingen går åt motsatt håll. De som pratar om trenden är oftast de som behöver sälja saker eller ha nya ämnen att skriva om.

Det andra är att det rätt sällan skapas något nytt under solen. Oftast är det inget som är särskilt nytt i utvecklingen. Same s**t, different name. Eventuellt handlar det om en mognadsfas i en utvecklingen, ibland om ett krön innan trenden ohjälpligt är över.

Det tredje är att vi faktiskt har en fri vilja och kan välja. Det här är det viktigaste. Som säkerhetsarbetare är det min högsta plikt att vara motvalls, måla fan på väggen och försöka se problemen och en lösning på dem först och främst.

Dagens ämne är Internet of Things, en trend som förutspåtts länge, men som nu är het. Konceptet innebär som känt att allt fler tekniska prylar nätverksuppkopplas. Det smarta hemmet har man ju pratat om länge, kylen som messar över en handlalista när du är på väg hem från jobbet, etc. I näringslivet handlar det om att företag potentiellt kan tjäna en massa på att koppla upp alla sensorer, enheter och kylskåp på internet, eller något annat nät. Det handlar om dataanalys, så någonstans är kusinen Big Data.

Jag har ett väldigt viktigt råd att ge till alla debattörer, företagsledare eller andra som tror att det här kanske är en bra idé eller ett spännande koncept. Se först till att företaget uppfyller ett enda skallkrav:

Samtliga andra säkerhetsproblem bör vara lösta och alla attackvektorer blockerade innan projektet inleds.

Just nu utvecklar cyberkriminella sin verksamhet snabbare än försvaren mot dem. Vi på ESET stoppar skadlig kod, blockerar nätfiske och stoppar en lång rad vägar in i systemen, men den mänskliga faktorn och svagheter i system gör tillsammans att vägarna in är svåra att överblicka för säkerhetsavdelningarna. Risken att en stor incident som påverkar verksamheten allvarligt är statistiskt liten för ett enskilt företag, men den dag en Sony- eller Targetattack inträffar är det inte lika kul längre.

Det är så onödigt att öppna ännu fler dörrar, när så många redan står öppna.

 

Läs mer:

Welivesecurity – Internet of Things: a Security Timebomb?
SvD – Datorsäkerhet är som folkhälsa

17-åring stäms på halv miljon för civilkurage

Erik, 17, dömdes för att ha försökt säkra kommunens it-system

Det är svårt att inte häpna inför sånt här. När stora IT-företag idag belönar utomstående som hittar och rapporterar svagheter i deras system, så väljer Umeå kommun att anmäla en 17-årig pojke som tagit sig in i kommunala system just i avsikt att göra ansvariga uppmärksamma på hur illa säkrade lösenordsdatabaserna var. (Om det nu är så det var, vi var ju faktiskt inte där.)

Erik dömdes till 35 timmars samhällstjänst, vilket han själv tycker är rimligt, eftersom han formellt sett bröt mot lagen. Det har han också gjort, det är inte lagligt att ta sig in någonstans bara för att det går eller är enkelt, även om syftet är att visa hur dåligt låset är.

Men att polisen genomför tre husrannsakningar och anhåller Erik – i lagens ögon fortfarande ett barn – i ett helt dygn utan att han får prata med sina föräldrar, det låter som en väldigt hård reaktion. Att Umeå kommun dessutom säkrar upp sina databaser en smula och därefter börjar processa efter en halv miljon i skadestånd – jag tycker att det skorrar illa.

Det enda sättet att testa hur säkert ett system är, är att försöka ta sig in. Penetrationstester ska vara sanktionerade och beställda, men när en myndighet inte reagerar på missförhållanden är det inte mycket man kan göra än att försöka få deras uppmärksamhet på annat sätt – eller att snällt vänta på att någon stjäl ens användaruppgifter.

Eftersom målet var att avslöja missförhållanden skulle Eriks hackning kunna jämställas med visselblåsning. Det brukar allmänt anses vara en moraliskt riktig handling. Visselblåsning är inte lagskyddat som sådant, men den som avslöjar missförhållanden för en journalist skyddas av det lagstadgade källskyddet. Erik satt nog inte på ett scoop stort nog för att kunna läcka till en journalist, men kanske borde samhället ändå se till det moraliskt riktiga i en handling istället för att straffa så fort det finns laglig möjlighet? Personligen föredrar jag den hållningen, särskilt när det rör sig om ungdomar. Då är dessutom höga skadestånd extra skadliga, effekterna sitter kvar under många år.

Man kan jämföra med en av januaris mer intressanta nyheter om att det kan vara dataintrång att installera program själv på jobbdatorn, beroende på vad Högsta domstolen kommer fram till. (Marcus Jerräng kommenterar problemen med den frågan bra.)

Myndigheter ska behandla personuppgifter på ett så säkert sätt som möjligt och en nivå på de tekniska lösningarna borde vara garanterad. Brister måste uppmärksammas. Kan vi enas om det?

Så spåras din telefon – av Västerås…

I fredags kunde skrev DN att ”Datainspektionen ska granska övervakning via mobilen”. Rubriken får det att låta större än det är eftersom det handlar om ett väldigt specifikt fall, men det är bra att de prövar frågor som denna vad som än följden blir.

Fallet rör det svenska företaget Bumbee Labs som med sin teknik IOPS hjälper kunder att kunna planera sin verksamhet bättre genom spåra mobiltelefoner för att följa människors rörelsemönster.

Hur går det till? Om din telefon har WiFi påslaget sänder den ut ett unikt identifikationsnummer, telefonens MAC-adress. Den är unik och konstant för varje telefon, till skillnad från till exempel IP-adresser. Tekniken identifierar en telefon utifrån MAC-adressen, vilket har gjort vissa nervösa, men Bumbee lugnar skeptiker med att man bara skapar en hashvärde och sedan raderar MAC-adressen. På så sätt kan man inte avgöra vems telefon det är man följer, menar de. I iOS8 har Apple även valt att slumpa MAC-adresser när enheten letar efter nätverk.

System som de här har använts ett tag. Till exempel för butiksägare är det intressant att veta hur folk rör sig i butiken. Tar de höger eller vänstervarv? Hur många stannar framför en viss display? Tar de genvägar och går direkt till mejeridisken eller underkläderna?

Nu har turen kommit till stadsplanerare. Västerås är enligt DN den första stad som testar IOPS för att kunna se hur människor rör sig i olika områden. Målet är förstås att kunna planera service och i längden att spara pengar och göra livet enklare för alla som bor där. Kartlagt rörelser har man alltid gjort för att kunna planera, men genom att ställa dit en person som räknar hur många som passerar eller rör sig i ett område. Ny teknik gör det billigare och enklare och framför allt praktiskt möjligt att få data från hela dygnet.

Det här är en fråga med många spår och följdfrågor. Det lär bli mer av den här typen av spårning framöver. Vi behöver absolut ta ställning till om vi tycker att det är okej. Till saken hör att vi redan är övervakade i precis allt vi gör genom datalagringsdirektivet och flera andra lagar, för att inte tala om Google och Facebooks insamling av våra användardata. Man kan också fråga sig vad skillnaden är mellan att bli spårad när man handlar i en fysisk butik jämfört med på nätet, där konsumenternas rörelsemönster stöts, blöts och analyseras i extrem detalj.

Bumbee anonymiserar data och är (antagligen) ointresserade av enskilda individers förehavanden. Man kan dock inte ha regelverk som utgår från att aktörer av olika slag är välvilliga. Det är billigt att sätta upp små sändare eller falska trådlösa nätverk av det här slaget och det är inte svårt att samla data från olika källor, samköra, korsbefrukta och enkelt ta reda på information om människor för att passa direkt ohederliga syften.

Tycker du inte att det känns okej att din telefon läcker unika identifikationsnummer till alla öppna nätverk du passerar finns det en väldigt enkel åtgärd – stäng av WiFi och tjänster som Bluetooth när du inte använder dem. Det är säkrare, håller dig anonym och sparar batteri.