Dödar nätfisket vårt förtroende för kommunikation?

Dödar nätfisket vårt förtroende för kommunikation?

Det är bara att erkänna: Nätfiskeförsöken blir knappast sämre. Eller färre. 

Av den totala mängden är det mycket vi aldrig får se, eftersom de vassaste försöken inte är massutskick med e-post, utan riktar sig mot specifika mål. Det som syns i media är nätfiskeförsök som skickas ut hyggligt brett, ofta via e-post, och ofta i storföretags och myndigheters namn. Media rapporterar om dem, våra kunder och partners berättar om sina fall och jag själv utsätts då och då precis som alla andra. Ibland är det ganska skrattretande, ibland riktigt trovärdigt.

Nätfiske är ett brott med flera offer. Nummer ett är förstås den som utsätts för phishingförsöket och eventuellt faller för det, men det företag eller den myndighet som används som bete är också ett offer. Hårdraget kan man dessutom säga att den allmänna tilltron till digital kommunikation skadas och därmed indirekt tilliten mellan människor och andra aktörer i samhället.

En viktig fråga är om fortsatta spamfloder blir spiken i kistan för både sms och e-post. Varför skulle det bli så? E-posten har ju inte dött än, trots att så många har förutspått det tidigare? Argumenten för skulle vara att majoriteten av nätfiskeförsöken sker via e-post och SMS, kanaler som både har funnits länge och som har det gemensamt att de inte kräver någon form av ”godkännande” av avsändaren från mottagarens sida. Allt som krävs är ett telefonnummer eller en e-postadress för att kunna nå mottagaren, vilket förstås också är en av de stora fördelarna.

Nätfiske.

Nätfiske.

Ett mejl eller ett sms ger dessutom väldigt lite enkelt verifierbar information om avsändaren, den går att manipulera väldigt enkelt. Som lekman kan du helt enkelt inte vara säker på vem som har skickat ett mejl eller sms, så enkelt är det. Skillnaden mot till exempel Facebook eller andra så kallade sociala medier är att du där oftast har möjlighet att se mer av avsändaren. Du kan bilda dig en uppfattning om avsändaren är trovärdig både utifrån den information som finns och utifrån den information som saknas. 

Jag vet självklart att både e-post och våra telefonnummer blir kvar under överskådlig framtid. Vi använder e-postkontot som hubb för det mesta av vårt digitala liv och vår mejladress för att registrera de flesta tjänster vi är med i, även om främst Facebook tar delar av den kakan. Vi får stå ut med riskerna som e-post medför.

En följdfråga: Vad sker när gängen bakom detta fortsätter att utvecklas? Man kan absolut tänka sig att förtroendet för företagens eller organisationernas kommunikation sjunker, men det är en stor fråga som är svår att svara på. Den som har ett Netflixabonnemang och får spammeddelanden som ser ut att komma från Netflix påverkas på något sätt, men det är svårt att säga så mycket om hur. Kanske blir resultatet bara ökad vaksamhet? Kanske åker all deras kommunikation direkt i papperskorgen?

 

Slutligen: Kan man skydda sig mot spam och nätfiskeförsök i e-posten? Absolut, både med kunskap och med mjukvara. 

Källkritik är nummer ett:

  1. Är orsaken till att du får meddelandet trovärdig?
  2. Är det en ny och oväntad kanal?
  3. Är budskapet trovärdigt?
  4. Är språket korrekt?
  5. Är e-postadressen korrekt (det behöver visserligen inte betyda att allt stämmer)?
  6. Om du luras till en webbsida, verkar webbadressen korrekt?
  7. Blir du ombedd att ange personlig information, är det information de verkligen ska ha?

Missar du att se något av detta och råkar hugga på kroken är säkerhetsprogramet bastion nummer två. Ett program som ESET Smart Security innehåller flera skyddslager som stoppar attacker, läs mer och testa gratis här. 

  1. Spamskyddet stoppar den e-post som systemet definierar som spam. Du behöver inte ens konfronteras med skadliga mejl.
  2. Nätfiskeskyddet kontrollerar webbsidor du besöker mot en databas som ständigt uppdateras med nya webbplatser som sprider skadlig kod eller används för nätfiske.
  3. Antivirus, antispionprogram, Exploit blocker, botnätsskydd och en avancerad minnesskanner och andra system stoppar attacker och skadlig kod som av någon orsak tar sig förbi övriga system.

 

Trygghet_ESS

 

 

 

 

Glöm inte att lyssna på teknikern

Glöm inte att lyssna på teknikern

En berättelse som ganska ofta upprepar sig är den nedan. Den har en tydlig sensmoral om att beslut ofta mår bra att fattas nära dem som påverkas av dem.

Det brukar gå till ungefär så här. Kommun X behöver förnya/upphandla antivirus- och säkerhetsprogram till 15 000 datorer. Man börjar se sig om på marknaden eller kontaktar sin gamla leverantör, vad och hur beror på omständigheter och tillfälle. Teknikerna och administratörerna vet vilka behov som finns och vad som har funkat hittills. Saker börjar så småningom falla på plats och det är dags för ett beslut.

Då dyker det upp en politiker eller en hög chef, långt bort från det dagliga arbetet. Denne ser en fantastisk möjlighet att spara in pengar. Betala för antivirusprogram? Är ni galna? Det finns ju alternativ som är helt gratis?

giphy

Baksätesförare. Ganska ofta beter sig beslutsfattare precis på det sättet. Bild: Giphy

Gratis känns ofta som ett bra alternativ när man står där med plånboken öppen och ska betala, men när produkten inte står pall när det blåser har man ingen att prata med. Det slutar nästan alltid med att kostnaderna blir ännu högre än om man hade gjort rätt från början.

Det som har hänt många gånger är att det faktiskt uppstår problem. När någon tekniker tittar på systemen hittar de stora mängder av den skadliga kod som i regel kan tränga igenom de kostnadsfria skydden, till exempel dem från Microsoft.

Resultaten blir där och då kostnader för att rensa systemen. Dessutom kostar det att system måste ligga nere. Utöver det tillkommer all oro för vad som eventuellt kan ha skett på nätverken medan de var infekterade. Har någon kommit åt databaser, kommunikation, ekonomisystem? Det är inte helt lätt att veta i stora system och gäller det offentlig verksamhet är det verkligen inte bra.

Som en sista förnedring så kommer ju kommunen, organisationen eller företaget till slut att få ta kostnaden för att skydda 15 000 enheter med ett virusskydd som faktiskt håller vad det lovar.

Det här är ett exempel av många, vi ser dem onödigt ofta. I jakt på kostnader blir de tekniker som både har bäst kunskap om vilket skydd som behövs och om vilka system som är bäst för just deras organisation ur till exempel administrativ synvinkel förbigångna. Vad som krävs är bättre upphandlingar och att man låter dem som jobbar i verksamheten komma till tals. Dessutom bör man om och om igen mumla ”snålheten bedrar visheten” som ett mantra när man köper in säkerhetslösningar.

Kontakta gärna vårt team om du vill veta vad vi på ESET gör annorlunda, vi vinner priser för både hög detektion och låg frekvens av falsklarm. Dessutom är vi kända världen över för att våra program kräver minimalt av hårdvarans resurser så att datorkraften kan gå till annat. En fjärde fördel är nanouppdateringar, som innebär att nätverket hålls öppet och att dataåtgången blir minimal.

 

När rootas den första självkörande bilen?

När rootas den första självkörande bilen?

En intressant diskussion pågår just nu om självkörande bilar och etik. Frågan rör hur en självkörande bil ska prioritera i svåra situationer och svaret beror på vilket perspektiv man har: Befinner du dig i eller utanför bilen? Min fråga blir om inte den som äger en självkörande bil kommer att vilja manipulera den för sin egen vinnings skull.

Först lite bakgrund, hoppa över den om du vill:

“Vår strategi är att bilen aldrig ska hamna i en situation där den tvingas välja att fatta den typen av moraliska beslut”, sade Erik Coelingh på Volvo personvagnar till Ny Teknik om Volvos approach till problemet för ett par månader sedan. Tesla uttalade sig i samma artikel och verkar ha en lite annan vinkel.

Popular Science gick djupare in de filosofiska frågorna i artikeln Who will the driverless cars decide to kill? Frågan i just den artikeln handlar alltså om vem en bil ska välja att köra ihjäl när den hamnar i en situation där den faktiskt måste välja.

En annan fråga handlar om vem som har ansvaret om en självkörande bil orsakar en olycka. Det har vi, har Volvo sagt till Popular Science.

Något djupare i frågorna gräver MIT Technology Review, läs om du har tid, det är intressant.

Om man funderar ett tag så inser man massor av svåra frågor om etik och moral att ta ställning till, samtidigt som det redan finns företag som pratar vitt och brett om sina tekniker. Man önskar att det var så enkelt som Asimovs robotiklagar, men nu när det är dags att skicka ut helt automatiska dödsmaskiner på vägarna känns de faktiskt lite förenklade.

Men vad är själva frågan?

Den korta versionen: Självkörande bilar kan komma att behöva fatta beslut om liv och död som måste baseras på moraliska principer. Det finns många tänkbara scenarier, men det viktigaste lär vara detta: Om bilen måste välja att köra ihjäl en person på trottoaren eller offra föraren, vad väljer den? Man kan anta att föraren är av en åsikt och personen på gatan av en annan. Här finns inga enkla svar, men som samhälle lär vi behöva ta ställning ganska snart.

Sen får vi inte glömma den här följdfrågan: Hur många dagar tar det efter att den första fullt autonoma självkörande bilen kommer ut på marknaden innan någon rootar den? Och när det har hänt, hur lång tid tar det innan man kan ladda ner firmware som låter dig ändra bilens beteende så att du gagnas på bekostnad av andra trafikanter? Den bil som skulle offra dig i en olyckssituation agerar annorlunda och räddar ditt liv, men någon annan dör. Det här är ganska stora frågor. 

Det finns självklart otaliga andra möjligheter för den som vill hacka sin självkörande bil. Vill du köra fortare? Programmera den att köra för fort och ställ in hur mycket för fort du vill köra och när. Eller programmera den att köra mer aggressivt. Kanske gillar du inte zebralagen eller vill köra mot rött när det inte finns bilar i närheten. Allt är möjligt.

För mig som passionerad programmerare är det tydligt att bilintresserade och datorintresserade människor har någonting gemensamt: Vi måste testa allt och använda sånt vi redan har för att skapa något nytt, coolare och bättre. Något annat jag har lärt mig under åren är att om något är möjligt att göra, så kommer det att göras. Ta det axiomet och lägg till de etiska frågorna ovan så har du en helt ny uppsättning utmaningar. För om en självkörande bil gör något som någon kunnig och nyfiken människa, eller marknaden, inte gillar, så kommer en lösning på problemet snart att dyka upp.

 

 

ESET_testa-gratis

 

Blir stora varumärken en maktfaktor i säkerhetsvärlden?

Blir stora varumärken en maktfaktor i säkerhetsvärlden?

Vad kan man ta med sig tillbaka från en säkerhetskonferens som Black Hat? Jag kom därifrån med en fråga som utkristalliserade sig först efter ett par månader: Kommer globala varumärken att bli en maktfaktor inom säkerhetsvärlden? 

För tredje året i rad besökte jag hacking- och säkerhetskonferensen Black Hat i Las Vegas för att delta i utbildningar och seminarier – och självklart nätverka. Intressant nog är uppslutningen från Sverige stor varje år, för två år sen var vi svenska säkerhetsintresserade näst största besökargrupp efter amerikanerna.

Eftersom det var tredje året på raken funderade jag lite på om det gick att se någon trend i ämnen, vad sker med branschen? Finns det någon röd tråd bland seminarier och problemställningar? Tyvärr blev det första svaret nej – inget tydligt.

Men när jag ganska nyligen berättade för en kollega om alla miljoner dollar som plöjs ner av olika företag i fester, hyrda jättevillor, flashiga lokaler med öppen bar och go-godansare, så slog det mig att jag faktiskt hade upplevt något helt nytt i år: Jag var på fest hos Nike.

Jag har pratat med flera branschkollegor och alla hade ett undrande ögonbryn höjt. Nike hade helt enkelt stora rekryteringskroken ute bland världens främsta och mest engagerade säkerhetsexperter och lade mycket pengar på det. Varför? Man kan tänka sig en förklaring som om den stämmer pekar på en intressant utveckling.

Idag är varumärken något extremt viktigt, det vet vi alla. Nike säljer oerhört mycket på sitt varumärke. Att etablera, bygga och förvalta sitt varumärke är grundläggande. Något annat grundläggande i marknadsföring är engagemang från och interaktion med kunder och användare.

Ofta är det hela grunden för att lyckas i konkurrensen, och det är antagligen ännu mer sant när det gäller kläder och skor. Företagen arbetar oerhört hårt och noggrant för att bygga upp en image och engagera användarna, eftersom deras image hjälper användare till att skapa sin egen image.

Och när det gäller engagemanget – Nike har ju lanserat en egen plattform för löpare, Nike+, där man till och med kan koppla upp skorna. Detta innebär ju ett stort förtroendekontrakt med användarna och är för dem ett bra sätt att behålla kontakten med kunden efter köpet i butiken.

Relationen mellan sport och säkerhet är såklart inte frågan, utan relationen mellan sportkläder och sportande människor.

Idag är varumärken är under ständig attack. De flesta vet antagligen inte om hur vanligt det har blivit med olika typer av attacker mot företag, organisationer, partier och personer. Till exempel DDOS-attacker har blivit vardagsmat, man kan enkelt och billigt genomföra attacker mot varumärkens webbsidor och rent av försöka kräva en lösensumma för att sluta.

En ännu viktigare aspekt är att alla verksamheter har någon form av användar- eller kundregister och att de databaserna läcker eller stjäls är sådant som inte får hända, men som händer titt som tätt. (Du kan fråga ”otrohetssajten” Ashley Madison vad deras användare anser om varumärket efter att användarregistret läckte.)

Lärdomen från Black Hat 2015 blir att nya aktörer börjar ta de frågorna om IT-säkerhet på allvar, alltså att aktörer som tidigare bara köpte en tjänst börjar engagera sig. Att sköta säkerhetsfrågorna väl och att ta dem på allvar är en hygienfaktor för företag som lever på varumärke och förtroendekapital, eftersom varumärket och fanbasen är motorn som driver affären. Det blir så mycket tydligare för varje incident.

Rubbas förtroendet tar det en evighet att reparera skadan. Framtiden handlar alltså om att de företag lyckas bäst med sina preventiva säkerhetsåtgärder har bättre chanser på marknaden än de företag som gör ett sämre jobb.

Inget vatten på flyget – men bomber är okej

Jag flög till och från USA för ett par veckor sedan och såg som vanligt soptunnorna i säkerhetskontrollen fyllas av flaskor med vatten, schampoo, felpackad tax free-sprit och hudkräm. Precis som det har varit sen ungefär den 11 september 2001.

Samtidigt har så gott som alla flygresenärer med sig en eller flera sådana här BOMBER:

 

Man skulle kunna kalla det motsägelsefullt. Varför skulle jag lägga timmar av efterforskning på att bygga nån sorts flytande kompositbomb eller bygga in TNT i klacken när jag kan göra hål i mitt mobilbatteri och bränna hål i flygplansskrovet?

Affärerna skulle gå avsevärt sämre för flygbolagen om resenärerna tvingades lämna ifrån sig surfplattor, telefoner och laptops när de gick ombord. Dessutom vore alla investeringar i Wifi på flyget förgäves. Vi lär alltså få fortsätta ha med oss bärbar elektronik på flyget, och det är uppenbarligen inga problem att ha med sig flera extrabatterier heller.

Samtidigt bevisar detta något som så många har påpekat när det gäller flygsäkerheten: Det handlar om en övervägning som flygbolag och myndigheter gör och mycket av säkerhetsarbetet på flygen är ett spel för gallerierna. Terrorister känner förstås också till att de inte kan smuggla ombord flytande bomber i flaskor och att skjutvapen i alla fall i vissa fall upptäcks i kontrollerna – ville de begå ett attentat skulle de hitta på nåt kreativt. Dagens säkerhetsrutiner betyder i värsta fall ganska lite för flygsäkerheten och man kan bara hoppas att de vet vad de håller på med.

När man ser klippet ovan förstår man iallafall plötsligt varför det inte är tillåtet med vassa föremål på flyget. Den regeln kan vi ju behålla så länge man får ha med sig BOMBER på flyget.

Inför obligatoriska mognadstester för Internet of Things

Teknik är kul, det kan jag tänka mig att alla som läser detta håller med om. Vi har fått se otroligt många fascinerande och nästan otroliga koncept, produkter och tekniker växa fram på bara några tiotals år. Jag tror att vi är lyckligt lottade.

En sak har dock varit konstant under utvecklingen och är det under kanske alla tekniska utvecklingsstadier: Predikanterna. Varje gång vi står inför ett visst moment, ett nytt drag eller ny riktning, en ny ingrediens i the Special Sauce, så ser några talangfulla och påpassliga människor trenden, döper den klatschigt säger att detta är det nya svarta. Haka på eller gå under. Somligt visar sig faktiskt vara det nya svarta, somligt är just bara en utbytt ingrediens i the Special Sauce. Det finns lite att tänka på här.

Det första är att de här trenderna ofta är artificiellt indelade. Världen består av gråskalor, så när vi pratar om globalisering, datorisering, Big Data, BYOD eller något annat, så finns rader av exempel där utvecklingen går åt motsatt håll. De som pratar om trenden är oftast de som behöver sälja saker eller ha nya ämnen att skriva om.

Det andra är att det rätt sällan skapas något nytt under solen. Oftast är det inget som är särskilt nytt i utvecklingen. Same s**t, different name. Eventuellt handlar det om en mognadsfas i en utvecklingen, ibland om ett krön innan trenden ohjälpligt är över.

Det tredje är att vi faktiskt har en fri vilja och kan välja. Det här är det viktigaste. Som säkerhetsarbetare är det min högsta plikt att vara motvalls, måla fan på väggen och försöka se problemen och en lösning på dem först och främst.

Dagens ämne är Internet of Things, en trend som förutspåtts länge, men som nu är het. Konceptet innebär som känt att allt fler tekniska prylar nätverksuppkopplas. Det smarta hemmet har man ju pratat om länge, kylen som messar över en handlalista när du är på väg hem från jobbet, etc. I näringslivet handlar det om att företag potentiellt kan tjäna en massa på att koppla upp alla sensorer, enheter och kylskåp på internet, eller något annat nät. Det handlar om dataanalys, så någonstans är kusinen Big Data.

Jag har ett väldigt viktigt råd att ge till alla debattörer, företagsledare eller andra som tror att det här kanske är en bra idé eller ett spännande koncept. Se först till att företaget uppfyller ett enda skallkrav:

Samtliga andra säkerhetsproblem bör vara lösta och alla attackvektorer blockerade innan projektet inleds.

Just nu utvecklar cyberkriminella sin verksamhet snabbare än försvaren mot dem. Vi på ESET stoppar skadlig kod, blockerar nätfiske och stoppar en lång rad vägar in i systemen, men den mänskliga faktorn och svagheter i system gör tillsammans att vägarna in är svåra att överblicka för säkerhetsavdelningarna. Risken att en stor incident som påverkar verksamheten allvarligt är statistiskt liten för ett enskilt företag, men den dag en Sony- eller Targetattack inträffar är det inte lika kul längre.

Det är så onödigt att öppna ännu fler dörrar, när så många redan står öppna.

 

Läs mer:

Welivesecurity – Internet of Things: a Security Timebomb?
SvD – Datorsäkerhet är som folkhälsa

17-åring stäms på halv miljon för civilkurage

Erik, 17, dömdes för att ha försökt säkra kommunens it-system

Det är svårt att inte häpna inför sånt här. När stora IT-företag idag belönar utomstående som hittar och rapporterar svagheter i deras system, så väljer Umeå kommun att anmäla en 17-årig pojke som tagit sig in i kommunala system just i avsikt att göra ansvariga uppmärksamma på hur illa säkrade lösenordsdatabaserna var. (Om det nu är så det var, vi var ju faktiskt inte där.)

Erik dömdes till 35 timmars samhällstjänst, vilket han själv tycker är rimligt, eftersom han formellt sett bröt mot lagen. Det har han också gjort, det är inte lagligt att ta sig in någonstans bara för att det går eller är enkelt, även om syftet är att visa hur dåligt låset är.

Men att polisen genomför tre husrannsakningar och anhåller Erik – i lagens ögon fortfarande ett barn – i ett helt dygn utan att han får prata med sina föräldrar, det låter som en väldigt hård reaktion. Att Umeå kommun dessutom säkrar upp sina databaser en smula och därefter börjar processa efter en halv miljon i skadestånd – jag tycker att det skorrar illa.

Det enda sättet att testa hur säkert ett system är, är att försöka ta sig in. Penetrationstester ska vara sanktionerade och beställda, men när en myndighet inte reagerar på missförhållanden är det inte mycket man kan göra än att försöka få deras uppmärksamhet på annat sätt – eller att snällt vänta på att någon stjäl ens användaruppgifter.

Eftersom målet var att avslöja missförhållanden skulle Eriks hackning kunna jämställas med visselblåsning. Det brukar allmänt anses vara en moraliskt riktig handling. Visselblåsning är inte lagskyddat som sådant, men den som avslöjar missförhållanden för en journalist skyddas av det lagstadgade källskyddet. Erik satt nog inte på ett scoop stort nog för att kunna läcka till en journalist, men kanske borde samhället ändå se till det moraliskt riktiga i en handling istället för att straffa så fort det finns laglig möjlighet? Personligen föredrar jag den hållningen, särskilt när det rör sig om ungdomar. Då är dessutom höga skadestånd extra skadliga, effekterna sitter kvar under många år.

Man kan jämföra med en av januaris mer intressanta nyheter om att det kan vara dataintrång att installera program själv på jobbdatorn, beroende på vad Högsta domstolen kommer fram till. (Marcus Jerräng kommenterar problemen med den frågan bra.)

Myndigheter ska behandla personuppgifter på ett så säkert sätt som möjligt och en nivå på de tekniska lösningarna borde vara garanterad. Brister måste uppmärksammas. Kan vi enas om det?

Så spåras din telefon – av Västerås…

I fredags kunde skrev DN att ”Datainspektionen ska granska övervakning via mobilen”. Rubriken får det att låta större än det är eftersom det handlar om ett väldigt specifikt fall, men det är bra att de prövar frågor som denna vad som än följden blir.

Fallet rör det svenska företaget Bumbee Labs som med sin teknik IOPS hjälper kunder att kunna planera sin verksamhet bättre genom spåra mobiltelefoner för att följa människors rörelsemönster.

Hur går det till? Om din telefon har WiFi påslaget sänder den ut ett unikt identifikationsnummer, telefonens MAC-adress. Den är unik och konstant för varje telefon, till skillnad från till exempel IP-adresser. Tekniken identifierar en telefon utifrån MAC-adressen, vilket har gjort vissa nervösa, men Bumbee lugnar skeptiker med att man bara skapar en hashvärde och sedan raderar MAC-adressen. På så sätt kan man inte avgöra vems telefon det är man följer, menar de. I iOS8 har Apple även valt att slumpa MAC-adresser när enheten letar efter nätverk.

System som de här har använts ett tag. Till exempel för butiksägare är det intressant att veta hur folk rör sig i butiken. Tar de höger eller vänstervarv? Hur många stannar framför en viss display? Tar de genvägar och går direkt till mejeridisken eller underkläderna?

Nu har turen kommit till stadsplanerare. Västerås är enligt DN den första stad som testar IOPS för att kunna se hur människor rör sig i olika områden. Målet är förstås att kunna planera service och i längden att spara pengar och göra livet enklare för alla som bor där. Kartlagt rörelser har man alltid gjort för att kunna planera, men genom att ställa dit en person som räknar hur många som passerar eller rör sig i ett område. Ny teknik gör det billigare och enklare och framför allt praktiskt möjligt att få data från hela dygnet.

Det här är en fråga med många spår och följdfrågor. Det lär bli mer av den här typen av spårning framöver. Vi behöver absolut ta ställning till om vi tycker att det är okej. Till saken hör att vi redan är övervakade i precis allt vi gör genom datalagringsdirektivet och flera andra lagar, för att inte tala om Google och Facebooks insamling av våra användardata. Man kan också fråga sig vad skillnaden är mellan att bli spårad när man handlar i en fysisk butik jämfört med på nätet, där konsumenternas rörelsemönster stöts, blöts och analyseras i extrem detalj.

Bumbee anonymiserar data och är (antagligen) ointresserade av enskilda individers förehavanden. Man kan dock inte ha regelverk som utgår från att aktörer av olika slag är välvilliga. Det är billigt att sätta upp små sändare eller falska trådlösa nätverk av det här slaget och det är inte svårt att samla data från olika källor, samköra, korsbefrukta och enkelt ta reda på information om människor för att passa direkt ohederliga syften.

Tycker du inte att det känns okej att din telefon läcker unika identifikationsnummer till alla öppna nätverk du passerar finns det en väldigt enkel åtgärd – stäng av WiFi och tjänster som Bluetooth när du inte använder dem. Det är säkrare, håller dig anonym och sparar batteri.

Därför står Telia maktlösa

Nu vet nog de flesta att gruppen Lizard Squad har tagit på sig en rad attacker mot Electronic Arts som drabbat Telia och Tele2. Mångas Internetuppkoppling har gått ner och tagit med sig digital-tv-med mera. Mer detaljerad information är svår att få tag på i dagsläget. Stämmer det att de ligger bakom? Vad är målet egentligen? Förhoppningsvis får vi reda på mer information snart!

Vad är det som pågår?

Det är någon form av överbelastningsattack, och en av de vanligaste formerna är Distributed Denial of Service-attack eller DDOS, som är en överbelastning av servrar genom att en enorm mängd förfrågningar skickas samtidigt. Det innebär helt enkelt att servrarna är upptagna med den trafik attackerarna skickar och inte kan utföra de tjänster de egentligen ska.

I fallet nu är de servrar som är överbelastade, i alla fall delvis, DNS-servrar där DNS står för Domain Name System. Domännamnssystemet är det som kopplar samman domännamn (som www.eset.se) med en IP-adress (till exempel 173.194.116.216).

Det finns attacker som använder just DNS-servrar som verktyg, möjligen rör det sig om i det här fallet om en så kallad DNS amplification attack.

Runt om i världen finns det en stor mängd felaktigt konfigurerade DNS-servrar. I vanliga fall så är det t.ex. bara Telias kunder som använder sig av Telias DNS-servrar. En felkonfigurerad DNS-server kommer svara på alla förfrågningar om namnuppslag, oavsett varifrån de kommer. Till exempel så ska inte Telias DNS-servrar svara på namnuppslag som görs från exempelvis Bahnhofs kunder, just för att förhindra sådana här saker.

Fördelen för hackaren här är att systemet använder UDP, som i princip saknar säkerhetsfunktioner och leveransstatusar. Det leder till att attackeraren slipper vänta på något svar – det går att spamma på med full näthastighet. Förövaren skickar en begäran med falsk avsändare till en stor mängd felkonfigurerade DNS-servrar, och attackeraren har satt sitt önskade mål som avsändare för trafiken. När alla dessa tiotusentals felkonfigurerade DNS-servrar sedan får förfrågan, kommer det att se ut som att det kommer från, i detta fall, en adress från Telia. Då svarar alla DNS-servrarna till målet (Telia), vilket leder till oerhörda mängder trafik och överbelastning.

Men, du sa ju amplifiction attack? Vad innebär det?

Jo, en ”vanlig” (mängdbaserad) denial-of-service-attack innebär att man har ett, eller flera system, som skickar massa trafik till målet, och mängden trafik som skickas är i princip lika stor som det som mottagaren tar emot. I vissa fall går det istället att göra en ”amplification attack”, vilket innebär att den mängd data som attackeraren skickar, är mindre än den mängd som tas emot av målet. Det krävs alltså mindre, för en större attack. Just DNS är rätt sårbart för detta. Man kan skicka en förfrågan på bara 64 byte (”tecken”) till en felkonfigurerad DNS-server, som sedan svarar till målet för attacken med flera tusen byte som ”svar” på förfrågan. Det är inte sällan man kan få 50x ökning av trafikmängden som attackaren skickar, gentemot vad som tas emot av målet.

Om man sedan gör detta via t.ex. ett botnät, och känner till tiotusentals felkonfigurerade DNS-servrar, så kan man ”lätt” komma upp i trafikmängder om flera hundra gigabit per sekund som skickas till målet.

Men, kan man inte fixa problem med DNS-servrarna?

Jo, naturligtvis. Vissa av de felkonfigurerade servrarna tas ner eller patchas, men tyvärr finns det fortfarande jättemånga kvar. Liknande attacker går även att göra med andra protokoll som SSDP, SNMP och NTP.

Vad kan man göra mot en DDOS-attack?

Man kan göra väldigt lite utöver att skaffa större kapacitet. Det går faktiskt att göra väldigt lite åt själva attacken över huvud taget.

Tar Telias servrar emot X gigabyte data per sekund, så måste de kunna hantera all denna trafik plus sin egen ordinarie trafik, och sedan försöka sortera ut och slänga den irrelevanta trafiken. Naturligtvis kan man som nätleverantör filtrera det långt innan det når själva servern, men det är ändå en väldigt stor trafikmängd som måste tas emot av nätverksutrustningen på vägen.

Riktigt stora DDOS-attacker är svåra att förhindra.

En lösning kan vara att använda sig av anycast, vilket (väldigt kortfattat och förenklat) innebär att flera maskiner kan nås med samma IP-adress. Om man t.ex. sätter upp en maskin i USA och en i Sverige, och använder anycast, så kommer europeisk trafik förmodligen att gå till den svenska servern, medan trafik från syd- och nordamerika skickas till servern i USA. Om man på så sätt har flera olika platser i flera olika länder som kan ta emot trafiken, så kommer trafikmängden till varje server vara mycket mindre. Även om man har 100.000 datorer i ett botnät, som försöker attackera samma mål, så kommer de ändå nå olika servrar, de som är geografiskt närmast, och på så sätt behöver inte all trafik från hela världen slussas till ett stackars nätverk i Sverige.

Är det en DNS amplification DDOS som Telia drabbats av?

Man vet ännu inte exakt vad som ligger bakom det, det skulle kunna vara en sådan extern attack (EDIT: men jag har fått information om att det inte är exakt det som är orsaken). Vi får helt enkelt vänta tills någon information släpps publikt.

Vad kan jag göra som användare för att få tillbaka uppkopplingen?

För vissa har det fungerat att byta DNS-servrar till exempelvis Googles med adresserna 8.8.8.8 och 8.8.4.4. Andra upplever dock att det inte gör någon skillnad. Andra menar att uppkopplingen har fungerat bättre när trafiken går via en VPN-tjänst. Din sökmotor kan berätta hur du byter DNS-server i nätverksinställningarna och Mullvad är en bra VPN-tjänst.

Men herregud, läs en bok. Eller?

Igår hade många svenskar problem med sin Internetuppkoppling, men eftersom Internet som bekant bara är en fluga gjorde det inte så mycket. Eller?

Det är dags att måla fan på väggen. Vi sätter scenen.

En överbelastningsattack mot en tredje part slår hårt Telias DNS-servrar. Detta innebär att internet inte funkar eller iallafall funkar väldigt illa för enormt många användare. Rapporterna säger att det att rör sig om en DDOS-attack mot ”en spelsida”. Det är kanske inte en helt vansinnig tanke att attacken i sådana fall skulle kunna ha något att göra med razzian mot Pirate Bay, som nu ligger nere och kanske fortsätter göra det. RIP.

Är det så, så är Telias problem och hundratusentals människors sänkta uppkoppling bara collateral damage, en oavsiktlig bieffekt. Det är lätt att tänka att det bara är att vänta ett tag så löser Telia problemen eller så tröttnar förövarna och går och gör något annat.

Problemet är att det inte är så enkelt om man tänker ett par steg till.

Idag är webben en självklar och nödvändig det av våra liv, många kan inte sköta sitt arbete utan fungerande uppkoppling. Det är värre än så, det finns till och med myndigheter som sköter all kommunikation via webben, i några enstaka experimentella fall till och med via sociala medier.

Men det fortsätter.

Du kanske har IP-telefoni hemma? Och ett tv-paket, lite justa sport- och filmkanaler? Det är förstås smidigt att köra allt via samma sladd, det blir billigare också och det är framtiden. Men så utför någon en DDOS-attack mot en spelsida.

Du kanske ser fram emot julhandeln och har massor av kunder i din butik, vare sig den är fysisk, på webben, eller både och. Men så utför någon en DDOS-attack mot något du inte ens visste vad det var innan.

Du kanske tänker, skönt att jag inte är Teliakund, men så inser du att även din mobiloperatör använder Telias nät och master.
Gårdagens attack är alltså vad som kan ske när förövarnas avsikt är att göra något helt annat. Det är skrämmande att föreställa sig vad som kan hända om någon med stora resurser verkligen försöker ge sig på vår digitala infrastruktur.

Det som saknas är redundans. Allt mer av vår kommunikation, samhällets funktioner och våra privatliv är beroende av väldigt sårbara system. Para det med regeringens utredares senaste förslag om att släcka FM-nätet för att artificiellt pumpa liv i DAB-radio inga lyssnare vill ha, så saknas plötsligt pålitliga kanaler för bred samhällskommunikation nästan helt.

I världens nuvarande och före detta stormakter sitter många tusen specialutbildade människor och väntar på att få trycka på knappen. Ett eventuellt fysiskt anfall mot något av världens mest digitaliserade länder skulle garanterat föregås av intensiva cyberattacker för att omöjliggöra informationsflöden.

En DDOS-attack är inte ett pojkstreck, inte ett legitimt verktyg för civil olydnad. Det är ett angrepp på det civila samhället, på dig och mig. Fördelen med attacker som denna är att det blir alltmer uppenbart hur sårbart det digitala samhället är än så länge. När det blir tillräckligt illa, eller om någons affärsintressen skadas tillräckligt mycket, så kanske någon gör något.

Telias DNS-servrar sänktes av en okynnesattack mot någon annan. Det är väldigt svajigt.

Läs även Techworlds Daniel Åhlins krönika. Andra riktar sina misstankar österut.

Tillägg: Enligt Dagens Nyheter är det Lizard Squad som ligger bakom attacken, som var riktad mot Electronic Arts, Lizard Squad verkar vara politiskt motiverade med sympatier för bland andra Islamiska Staten och ursprungligen från Ryssland. Det betyder att det faktiskt rör sig om en terrorgrupp som attackerar svenska mål.